Att analysera kärlek

Jag var väldigt analyserande som liten. Minsta lilla grej kunde jag fundera på ända tills jag fått ett riktigt grepp om det. Ibland kan jag förundras över att jag redan i tidig ålder höll på sådär. Mina slutsatser var såklart helt korkade, men ändå är jag nöjd att jag faktiskt kom fram till slutsatser överhuvudtaget som liten knodd.

Nån som vill diskutera?

När jag var liten ville jag alltid ha debatt. Diskutera varenda liten skitsak här i världen. Jag kunde bryta ner exakt vad som helst i en för- och emot-diskussion. Och eftersom jag ville vara så väl förberedd som möjligt diskuterade jag först mot mig själv i mitt huvud. Målade upp händelser i mitt huvud för att exemplifiera min ståndpunkt.

Till exempel funderade jag på för- och nackdelarna med centrallås på bilar. Fördelen var såklart att man inte behövde låsa upp alla dörrar individuellt. En nackdel var att om man blev jagad av folk som vill kidnappa en, och man skulle gömma sig i bilen och låste upp kunde kidnapparna hoppa in i passagerarsätet och då var man körd. Å andra sidan var det ju så att om man var två som blev jagade, och båda behövde gömma sig i bilen räckte det att man låste upp en dörr, så kunde båda ta sig in i bilen och sedan låsa om sig.

Så där höll jag på för mig själv tills jag bestämt mig för vilken sida jag skulle välja. Sen kunde jag slänga ut lösryckta påståenden, typ “centrallås är jättebra” i hopp om att någon skulle säga emot. Tyvärr var det ingen som ville gå en rond mot mig. Det berodde troligtvis på att jag alltid valde det “vanliga” alternativet.

Efter ett insåg jag att jag var tämligen ensam om att vilja diskutera varför högtalare var bra eller pannkakor goda, och jag fick slänga käft med mig själv i mitt huvud. Vilket var lika bra, för på den tiden tyckte jag att jag var den enda som gav ett vettigt svar.

Och det där har liksom inte riktigt släppt. Ibland irriterar jag mig på någon banalt och vill att någon person med helt motsatt åsikt ska sätta sig mittemot mig så får vi dryfta saken ett tag. Som idag när jag såg att Calle Schulman avslöjat slutet på en massa filmer på sin blogg.

Genast satte jag igång och fundera över varför det är helt uppåt väggarna att göra sådär. För- och nackdelar.

Och jag kom fram till att det är taskigt.

So here goes: Jag tycker det är taskigt att avslöja slutet på filmer.

Att skämmas i vuxen ålder

Jag posear med Hannapannapersson.blogspot.com

Okej, vuxen ålder är väl att ta i. Men på senare tid i alla fall. Att skämmas över skitsaker är något jag slutade göra strax efter högstadiet. Det finns dock vissa grejer som inte ens självdistans hjälper mot. Typ historien jag nu ska berätta.

Mitt liv som transvestit

Vi hade ganska många tävlingar på Telenor. Bland annat en som gick ut på att tjejerna och killarna tävlade mot varandra i sälj. Tjejernas vinnarpris var att en kille skulle bli sminkad och få gå i tjejkläder en hel dag.

Sicket svin jag är

Mamma har fått cancer (ouch, som att dra av ett plåster!) och det är ju jävligt värdelöst. Ända sedan i torsdags har det varit taskig stämning hemma i huset, även om vi nu börjar se lite ljusare på tillvaron.

Mitt i all skit kan jag dock hindra mig från inte se möjligheterna som finns i och med detta. Idag till exempel ringde jag RE:Member och bad att få säga upp mammas kreditkort som hon aldrig använder men ändå måste betala för. Vilket självklart inte gick eftersom det enbart var kreditkortsinnehavaren som kunde göra det. Mamma skulle helt enkelt få ringa upp själv. Tjejen i andra änden lät som en riktig bitterfitta och gav intrycket av att det handlade om en rejält krånglig procedur som skulle innebära timmar av arbete för “kreditkortsinnehavaren”.

- Det blir svårt, svarade jag väldigt sakligt, eftersom mamma får cancer och ligger på sjukhus. Finns det något sätt att lösa det här på?

Helt plötsligt räckte det med att hon tog ett blankt papper och skrev att hon ville säga upp kortet. Sen skulle allt lösa sig.

Och nu, själlös som jag är, klurar jag på vad jag ska säga till Telia nästa gång de ringer och vill pracka på oss något. Eller Boxer. Eller de där satarna som säljer strumpor.

Jo, jag är ett svin.

(Å andra sidan är hon inte mycket bättre själv. Häromdagen kom läraren som skulle vikariera för henne och gick igenom alla uppgifter som ska göras. Han är ju bara där så länge hon är sjuk, och enda förutsättningen att han ska få vara kvar  är att hon inte svarar på cellgifterna och eventuellt dör. Vilket alla parter är väl medvetna om. Mamma, morbid som hon är,  säger då till stackaren

- Har du tur får du vara kvar  länge!)

En dementi

Det är djävulskt kul med besökare på bloggen. Och uppenbarligen är jag inte ensam om denna åsikt då vissa människor är hyfsat skamlösa i sina försök att locka läsare.

Vissa sätt är fulare än andra. Gisslet med att gå in på en stor blogg och länka till sig själv i kommentarsfältet är ungefär det absolut töntigaste man kan göra. Speciellt när man låtsas vara någon annan (“åh, kolla vilken asbra blogg, ni bara måste läsa: likahetsomdinmamma.wordpress.com”) är extra lamt.

Nu har jag fått mig ett fan. Vilket är sjukt bra och lite sådär halvt erotiskt. Tyvärr har mitt fan råkat länka till den här bloggen i Calle Schulmans blogg med texten:

“Ni bör läsa denna blogg. Hela. Den är briljant!
En riktigt duktig skribent och journalist.
http://likahetsomdinmamma.wordpress.com/“

I sak har personen helt rätt. Och fler människor borde läsa den här bloggen för att den är helt briljant och att jag äger.

Men när det där händer känner jag att nu kommer folk tro att jag sitter på Sveriges största bloggar och länkar till mig själv. Jag får känslan av att jag måste försvara mig, förklara att jag inte håller på sådär. En regelrätt dementi.

Och det är därför jag skriver det här.

Att skämmas ögonen ur sig

Det finns vissa saker jag gjort som får mig att börja rysa av skam. Det är så våldsamt att jag nästan kryper ihop i fosterställning och vaggar av och an för att få bort tanken ur huvudet. Och det kan pågå i flera år efteråt.

I åttan gick jag och kollade på fotboll. Grabbarna i klassen skulle spela kval till pojkallsvenskan och jag bestämde mig för att gå dit och stötta dem. I 90 minuter (eller hur länge en pojkmatch nu varar) skrek jag “tryck dem!”. När min polare Tobias blev inbytt, bestämde jag mig för att rikta all min fokus på honom. Så fort han var inblandad i minsta lilla händelse skrek jag “Bra Tobbe!”, såklart följt av “tryck honom då!”. Redan dagen efter insåg jag exakt hur mycket jag hade skämt ut mig.

Det kanske inte ser så hemskt ut i tryck — eller så är det helt tvärtom — men jag blev seriöst illamående när jag tänkte på ovanstående episod i flera år framöver. Det var bara häromåret jag blev helt kurerad och kunde tänka tillbaka på händelsen utan att få akut dödslängtan. Med åren har man fått lite distans och lärt sig att inte skämmas så jävla mycket över allt.

Så igår läste jag en gammal text som jag skrivit. Jag minns den ganska tydligt då det var det första jag någonsin fått publicerat i Tidningen Ångermanland. Jag gick i ettan då smörjan författades och det hela är egentligen bara en orgie i alltings jävlighet. Egentligen är den ganska dum och ologisk och löst baserad på artiklar från Aftonbladet. Ett riktigt klavertramp med andra ord.

Och där satt jag i soffan med det lilla tidningsurklippet i handen. Det sämsta jag någonsin skrivit. Någonsin. Redan vid rubriken “Tack världen för allt du givit oss” börjar ångesten kicka in och jag hamnar i fosterställning.

Jag bodde i Norge

Förra året bodde jag i Norge i ett halvår. Vilket definierade hela mitt liv känns det som ibland. När jag vill berätta något roligt som hänt mig är det oftast en historia från Norge. Vill jag berätta om någon intressant människa jag träffat har jag säkert träffat den människan i Norge.

Av någon underlig anledning fotade vi väldigt dåligt under våra sex månader i oljans land. Några bilder blev det dock, och tillsammans med mina kommentarer tänker jag dra hela resan i en djävulska recap.

En gång mes, alltid mes

Lät ett företag i Tranås göra en modifiering på mitt xbox så att jag kan spela brända spel (kopior av spelen jag har köpt, såklart!). Denna modifiering krävde senare en uppdatering av mjukvaran varpå jag ånyo skickade ner mitt xbox till Tranås.

På hemsidan står det att de bjuder på uppdateringen inom ett år, därefter halva priset. Mitt första ärende i Tranås var i slutet av november 2008, för cirka två månader sedan alltså. Det innebär ju att jag faktiskt fortfarande har rätt till gratis uppdatering. Vilket jag tyckte var fina fisken. Annars hade jag inte tagit mig tiden att göra nämnda uppdatering.

Så idag fick jag ett mail av dem med följande meddelande: stoppa in 549 kr på kontonummer xxx.

549 kr för något som skulle vara gratis!? Kan det vara frakten? Inte en chans i världen. De satans asen vill ta betalt för något de lovat vara gratis. Svinigt, minst sagt.

Bestämmer mig för att ställa till ett jävla liv. Skriva långa mail där jag ljuger om att pappa minsann är jurist. Hota med konsumentverket, PLUS och stämningar. Inte fan ska jag betala en spänn.

Inser dock att de sitter med mitt xbox i ett ganska spännande läge. Dels därför att de har själva lådan rent fysiskt. Inte tusan kommer de att skicka mitt xbox till mig om jag inleder en tvist med dem. Sen råkade jag av misstag lämna kvar ett bränt spel i CD-läsaren. Som jag, om de nu skulle få för sig att ta upp ämnet, inte riktigt skulle kunna förklara hur det hamnat där. Något original av spelet äger jag inte heller.

Så istället för att förklara att jag skickade mitt xbox under förutsättningen att hela proceduren skulle vara gratis, och att jag verkligen inte tänker betala en endaste krona, för jag över pengarna.

En gång mes, alltid mes.

Värmen och härlighetens land

Det går lite segt på jobbet. Eller ja, det går mer än lovligt värdelöst just nu. Nu när det är lågkonja och allt (även om bordsgrannarna säljer som smör i solsken).  En resa till solen och värmen är nog vad jag behöver.

Lat som jag är orkar jag inte gå igenom trubblet med att skräddarsyresor efter billighetsprincipen. Paketresor über alles, och även om Fritidsresor kanske inte är billigast, är det femjävligast på reklam — och det räcker långt för mig.

Första bästa resa till Thailand kostar strax över 7000 per person.  Sen är det åtminstone fem dagar utebliven inkomst från jobbet, med min garantilön är det i runda slängar 4000 (skulle jag dessutom börja sälja ökar den siffran…). Spontana utflykter, goda middagar, massa kläder av skiftande kvalitet och smycket från skumma försäljare, kanske en 1000-lapp. Tågresa tur- och retur mellan Sundsvall och Stockholm, ptja, 700 spänn om jag kommer billigt undan. Det dubbla om jag bokar sent. Summa summarum skulle en sådan resa kosta mig kring 13 000.

Å andra sidan finns det ju billigare alternativ. Jag kan ju till exempel förskansa mig sol och — lite — värme på hemmaplan. Typ om jag köper en Sunrise System 320. En gryningssimulator och kombinerad ljusterapilampa. 1500 kr + frakt. Lysdioder som smäller på 10 000 lux rakt i plytet när jag vaknar. Simulerar en gryning så att sömnhormonet melatonin minskar. Och hjälper visst mot vinterdepression.

13 000 eller 1500?

Det blir nog thailand på rummet. I 10 000 lux! Vad det nu är.