Att skämmas ögonen ur sig

Det finns vissa saker jag gjort som får mig att börja rysa av skam. Det är så våldsamt att jag nästan kryper ihop i fosterställning och vaggar av och an för att få bort tanken ur huvudet. Och det kan pågå i flera år efteråt.

I åttan gick jag och kollade på fotboll. Grabbarna i klassen skulle spela kval till pojkallsvenskan och jag bestämde mig för att gå dit och stötta dem. I 90 minuter (eller hur länge en pojkmatch nu varar) skrek jag “tryck dem!”. När min polare Tobias blev inbytt, bestämde jag mig för att rikta all min fokus på honom. Så fort han var inblandad i minsta lilla händelse skrek jag “Bra Tobbe!”, såklart följt av “tryck honom då!”. Redan dagen efter insåg jag exakt hur mycket jag hade skämt ut mig.

Det kanske inte ser så hemskt ut i tryck — eller så är det helt tvärtom — men jag blev seriöst illamående när jag tänkte på ovanstående episod i flera år framöver. Det var bara häromåret jag blev helt kurerad och kunde tänka tillbaka på händelsen utan att få akut dödslängtan. Med åren har man fått lite distans och lärt sig att inte skämmas så jävla mycket över allt.

Så igår läste jag en gammal text som jag skrivit. Jag minns den ganska tydligt då det var det första jag någonsin fått publicerat i Tidningen Ångermanland. Jag gick i ettan då smörjan författades och det hela är egentligen bara en orgie i alltings jävlighet. Egentligen är den ganska dum och ologisk och löst baserad på artiklar från Aftonbladet. Ett riktigt klavertramp med andra ord.

Och där satt jag i soffan med det lilla tidningsurklippet i handen. Det sämsta jag någonsin skrivit. Någonsin. Redan vid rubriken “Tack världen för allt du givit oss” börjar ångesten kicka in och jag hamnar i fosterställning.