Sicket svin jag är

Mamma har fått cancer (ouch, som att dra av ett plåster!) och det är ju jävligt värdelöst. Ända sedan i torsdags har det varit taskig stämning hemma i huset, även om vi nu börjar se lite ljusare på tillvaron.

Mitt i all skit kan jag dock hindra mig från inte se möjligheterna som finns i och med detta. Idag till exempel ringde jag RE:Member och bad att få säga upp mammas kreditkort som hon aldrig använder men ändå måste betala för. Vilket självklart inte gick eftersom det enbart var kreditkortsinnehavaren som kunde göra det. Mamma skulle helt enkelt få ringa upp själv. Tjejen i andra änden lät som en riktig bitterfitta och gav intrycket av att det handlade om en rejält krånglig procedur som skulle innebära timmar av arbete för “kreditkortsinnehavaren”.

- Det blir svårt, svarade jag väldigt sakligt, eftersom mamma får cancer och ligger på sjukhus. Finns det något sätt att lösa det här på?

Helt plötsligt räckte det med att hon tog ett blankt papper och skrev att hon ville säga upp kortet. Sen skulle allt lösa sig.

Och nu, själlös som jag är, klurar jag på vad jag ska säga till Telia nästa gång de ringer och vill pracka på oss något. Eller Boxer. Eller de där satarna som säljer strumpor.

Jo, jag är ett svin.

(Å andra sidan är hon inte mycket bättre själv. Häromdagen kom läraren som skulle vikariera för henne och gick igenom alla uppgifter som ska göras. Han är ju bara där så länge hon är sjuk, och enda förutsättningen att han ska få vara kvar  är att hon inte svarar på cellgifterna och eventuellt dör. Vilket alla parter är väl medvetna om. Mamma, morbid som hon är,  säger då till stackaren

- Har du tur får du vara kvar  länge!)