Att skämmas i vuxen ålder

Jag posear med Hannapannapersson.blogspot.com

Okej, vuxen ålder är väl att ta i. Men på senare tid i alla fall. Att skämmas över skitsaker är något jag slutade göra strax efter högstadiet. Det finns dock vissa grejer som inte ens självdistans hjälper mot. Typ historien jag nu ska berätta.

Jag skulle på LAN med grabbarna. Ida hade kallat mig tönt i ett år i förväg, men gamla Snehanden skulle återförenas på K-LAN och den låga snittåldern skulle inte hindra oss. Vi hade bestämt oss för att ställa upp i turneringen för Counter-Strike. Inte med förhoppningen att vinna hela skiten, men åtminstone göra bra ifrån oss och inte minst ha kul. Jag hade till och med tryckt upp en lagtröja till mig själv.

Och kul hade vi. I typ fem timmar innan vi åkte ur turneringen.  De andra hade inget bättre för sig, och stannade kvar. Jag hade inte heller något bättre för mig, men ville komma hem och duscha. Och glömma bort att jag spenderat halva helgen med folk som nyss börjat sjuan.

Nåväl, precis när jag kommit hem ringer Tommy från Limelight och ber mig göra ett nedslag på K-LAN. Artikeln ska tryckas typ igår, så det är snabba puckar och jag får vända i dörren och åka tillbaka. Eftersom mamma lessnade på allt körande fram och tillbaka erbjuder jag mig att sova hos Ida den natten.

Tyvärr hade jag helt glömt att Ida ska på förfest med några polare. Och när jag gjort klart mina intervjuer och bara har renskrivandet kvar ska Ida precis åka på nämnda förfest. Jag ställs inför valet att åka hem till Ida och ha tråkigt medan hon super eller följa med på förfesten och ha tråkigt där medan hon super. Av någon anledning väljer jag det senare alternativet.

Grejen är att förfesten inte bara är en förfest, utan också kombinerat tjugoårsfirande för Cicci som var värd för spektaklet. Eftersom Cicci har rätt många polare var det också rätt mycket folk där. Människor i min egen ålder. Som växt ifrån det här med att åka på LAN med folk i undre tonåren.

Jag däremot sitter i min lagtröja som förutom ett stort “Snehanden” på ryggen också är beprytt med ett litet “OggC” på bröstet, vilket är mitt smeknamn i Counter-Strike. Att förklara det för tjejer som knappt spelat spel i hela sitt liv är ungefär det värsta som finns. Till slut flyr jag till ett gäng grabbar som jag vet varit gamers.

Så när jag äntligen hittat ett gäng likasinnade människor, som jag dessutom känner ganska bra, kliver ena killen upp och säger:

- Jag kan inte sitta bredvid Oscar. Han luktar svett.