Nån som vill diskutera?

När jag var liten ville jag alltid ha debatt. Diskutera varenda liten skitsak här i världen. Jag kunde bryta ner exakt vad som helst i en för- och emot-diskussion. Och eftersom jag ville vara så väl förberedd som möjligt diskuterade jag först mot mig själv i mitt huvud. Målade upp händelser i mitt huvud för att exemplifiera min ståndpunkt.

Till exempel funderade jag på för- och nackdelarna med centrallås på bilar. Fördelen var såklart att man inte behövde låsa upp alla dörrar individuellt. En nackdel var att om man blev jagad av folk som vill kidnappa en, och man skulle gömma sig i bilen och låste upp kunde kidnapparna hoppa in i passagerarsätet och då var man körd. Å andra sidan var det ju så att om man var två som blev jagade, och båda behövde gömma sig i bilen räckte det att man låste upp en dörr, så kunde båda ta sig in i bilen och sedan låsa om sig.

Så där höll jag på för mig själv tills jag bestämt mig för vilken sida jag skulle välja. Sen kunde jag slänga ut lösryckta påståenden, typ “centrallås är jättebra” i hopp om att någon skulle säga emot. Tyvärr var det ingen som ville gå en rond mot mig. Det berodde troligtvis på att jag alltid valde det “vanliga” alternativet.

Efter ett insåg jag att jag var tämligen ensam om att vilja diskutera varför högtalare var bra eller pannkakor goda, och jag fick slänga käft med mig själv i mitt huvud. Vilket var lika bra, för på den tiden tyckte jag att jag var den enda som gav ett vettigt svar.

Och det där har liksom inte riktigt släppt. Ibland irriterar jag mig på någon banalt och vill att någon person med helt motsatt åsikt ska sätta sig mittemot mig så får vi dryfta saken ett tag. Som idag när jag såg att Calle Schulman avslöjat slutet på en massa filmer på sin blogg.

Genast satte jag igång och fundera över varför det är helt uppåt väggarna att göra sådär. För- och nackdelar.

Och jag kom fram till att det är taskigt.

So here goes: Jag tycker det är taskigt att avslöja slutet på filmer.