I trean på lågstadiet var jag väldigt intresserad av tjejer. Jag visste inte vad jag skulle göra med en tjej om jag fick tag på en. Men jag ville ändå ha en. Mamma har berättat att jag jämt såg på Love Boat efter skolan, och det kanske var det som orsakade min tjejgladhet.

Jag skulle självklart lista ut knepet för att få tjejer. Jag minns inte riktigt om jag gjorde många experiment på området, men jag minns en gång då jag hade listat ut att brudar gillar intelligenta grabbar. Och även om jag inte var särskilt intelligent kunde jag ju faktiskt spela smart. Jag behövde bara hitta ett lämpligt byte.

I samband med det var jag med i en musikal som snart hade premiär i stan. Ena tjejen som var med i musikalen var i gymnasieålder och mellan repititionerna fick hon ta hand om oss småbarn. En gång tog hon med oss till kafeterian på hennes gymnasieskola, och där kunde jag äntligen iscensätta min storslagna plan för evig kärlek.

Problemet var att det var så sjukt mycket brudar där i kafeterian och alla var närmare tjugo, medan jag enbart var 10. Jag förstod att eventuella raggningsförsök skulle rendera i massivt misslyckande. Dels eftersom jag inte hade några erfarenheter av raggande, dels för att jag var för nervös för att närma mig tjejer.

Så jag bestämde mig för att låta tjejerna komma till mig. Och eftersom jag hade bestämt mig för att intellekt tände dem, behövde jag se smart ut. Nu råkade det vara så att längst bak i kafeterian fanns det en massiv tavla fylld av tecknade blommor. Under respektive blomma stod dess latinska och svenska namn. Carl Von Linnés våta dröm med andra ord, och jag såg stora möjligheter.

Jag gick rakt igenom rummet, ställde mig nedanför tavlan, rättade till mina glasögon och började läsa. Tanken var att alla tjejer skulle falla för mitt stora blomintresse. Snart skulle någon komma med en frestande invit.

Efter vad som kändes som en evighet insåg jag att min plan fallerat. Och jag gick skamsen tillbaka till bordet.

Till exempel funderade jag på för- och nackdelarna med centrallås på bilar. Fördelen var såklart att man inte behövde låsa upp alla dörrar individuellt. En nackdel var att om man blev jagad av folk som vill kidnappa en, och man skulle gömma sig i bilen och låste upp kunde kidnapparna hoppa in i passagerarsätet och då var man körd. Å andra sidan var det ju så att om man var två som blev jagade, och båda behövde gömma sig i bilen räckte det att man låste upp en dörr, så kunde båda ta sig in i bilen och sedan låsa om sig.

Så där höll jag på för mig själv tills jag bestämt mig för vilken sida jag skulle välja. Sen kunde jag slänga ut lösryckta påståenden, typ ”centrallås är jättebra” i hopp om att någon skulle säga emot. Tyvärr var det ingen som ville gå en rond mot mig. Det berodde troligtvis på att jag alltid valde det ”vanliga” alternativet.

Efter ett insåg jag att jag var tämligen ensam om att vilja diskutera varför högtalare var bra eller pannkakor goda, och jag fick slänga käft med mig själv i mitt huvud. Vilket var lika bra, för på den tiden tyckte jag att jag var den enda som gav ett vettigt svar.

Och det där har liksom inte riktigt släppt. Ibland irriterar jag mig på någon banalt och vill att någon person med helt motsatt åsikt ska sätta sig mittemot mig så får vi dryfta saken ett tag. Som idag när jag såg att Calle Schulman avslöjat slutet på en massa filmer på sin blogg.

Genast satte jag igång och fundera över varför det är helt uppåt väggarna att göra sådär. För- och nackdelar.

Och jag kom fram till att det är taskigt.

So here goes: Jag tycker det är taskigt att avslöja slutet på filmer.

Jag posear med Hannapannapersson.blogspot.com

Okej, vuxen ålder är väl att ta i. Men på senare tid i alla fall. Att skämmas över skitsaker är något jag slutade göra strax efter högstadiet. Det finns dock vissa grejer som inte ens självdistans hjälper mot. Typ historien jag nu ska berätta.

Jag skulle på LAN med grabbarna. Ida hade kallat mig tönt i ett år i förväg, men gamla Snehanden skulle återförenas på K-LAN och den låga snittåldern skulle inte hindra oss. Vi hade bestämt oss för att ställa upp i turneringen för Counter-Strike. Inte med förhoppningen att vinna hela skiten, men åtminstone göra bra ifrån oss och inte minst ha kul. Jag hade till och med tryckt upp en lagtröja till mig själv.

Och kul hade vi. I typ fem timmar innan vi åkte ur turneringen.  De andra hade inget bättre för sig, och stannade kvar. Jag hade inte heller något bättre för mig, men ville komma hem och duscha. Och glömma bort att jag spenderat halva helgen med folk som nyss börjat sjuan.

Nåväl, precis när jag kommit hem ringer Tommy från Limelight och ber mig göra ett nedslag på K-LAN. Artikeln ska tryckas typ igår, så det är snabba puckar och jag får vända i dörren och åka tillbaka. Eftersom mamma lessnade på allt körande fram och tillbaka erbjuder jag mig att sova hos Ida den natten.

Tyvärr hade jag helt glömt att Ida ska på förfest med några polare. Och när jag gjort klart mina intervjuer och bara har renskrivandet kvar ska Ida precis åka på nämnda förfest. Jag ställs inför valet att åka hem till Ida och ha tråkigt medan hon super eller följa med på förfesten och ha tråkigt där medan hon super. Av någon anledning väljer jag det senare alternativet.

Grejen är att förfesten inte bara är en förfest, utan också kombinerat tjugoårsfirande för Cicci som var värd för spektaklet. Eftersom Cicci har rätt många polare var det också rätt mycket folk där. Människor i min egen ålder. Som växt ifrån det här med att åka på LAN med folk i undre tonåren.

Jag däremot sitter i min lagtröja som förutom ett stort ”Snehanden” på ryggen också är beprytt med ett litet ”OggC” på bröstet, vilket är mitt smeknamn i Counter-Strike. Att förklara det för tjejer som knappt spelat spel i hela sitt liv är ungefär det värsta som finns. Till slut flyr jag till ett gäng grabbar som jag vet varit gamers.

Så när jag äntligen hittat ett gäng likasinnade människor, som jag dessutom känner ganska bra, kliver ena killen upp och säger:

- Jag kan inte sitta bredvid Oscar. Han luktar svett.

Vi hade ganska många tävlingar på Telenor. Bland annat en som gick ut på att tjejerna och killarna tävlade mot varandra i sälj. Tjejernas vinnarpris var att en kille skulle bli sminkad och få gå i tjejkläder en hel dag.

Mitt i all skit kan jag dock hindra mig från inte se möjligheterna som finns i och med detta. Idag till exempel ringde jag RE:Member och bad att få säga upp mammas kreditkort som hon aldrig använder men ändå måste betala för. Vilket självklart inte gick eftersom det enbart var kreditkortsinnehavaren som kunde göra det. Mamma skulle helt enkelt få ringa upp själv. Tjejen i andra änden lät som en riktig bitterfitta och gav intrycket av att det handlade om en rejält krånglig procedur som skulle innebära timmar av arbete för ”kreditkortsinnehavaren”.

- Det blir svårt, svarade jag väldigt sakligt, eftersom mamma får cancer och ligger på sjukhus. Finns det något sätt att lösa det här på?

Helt plötsligt räckte det med att hon tog ett blankt papper och skrev att hon ville säga upp kortet. Sen skulle allt lösa sig.

Och nu, själlös som jag är, klurar jag på vad jag ska säga till Telia nästa gång de ringer och vill pracka på oss något. Eller Boxer. Eller de där satarna som säljer strumpor.

Jo, jag är ett svin.

(Å andra sidan är hon inte mycket bättre själv. Häromdagen kom läraren som skulle vikariera för henne och gick igenom alla uppgifter som ska göras. Han är ju bara där så länge hon är sjuk, och enda förutsättningen att han ska få vara kvar  är att hon inte svarar på cellgifterna och eventuellt dör. Vilket alla parter är väl medvetna om. Mamma, morbid som hon är,  säger då till stackaren

- Har du tur får du vara kvar  länge!)

Vissa sätt är fulare än andra. Gisslet med att gå in på en stor blogg och länka till sig själv i kommentarsfältet är ungefär det absolut töntigaste man kan göra. Speciellt när man låtsas vara någon annan (”åh, kolla vilken asbra blogg, ni bara måste läsa: likahetsomdinmamma.wordpress.com”) är extra lamt.

Nu har jag fått mig ett fan. Vilket är sjukt bra och lite sådär halvt erotiskt. Tyvärr har mitt fan råkat länka till den här bloggen i Calle Schulmans blogg med texten:

”Ni bör läsa denna blogg. Hela. Den är briljant!
En riktigt duktig skribent och journalist.
http://likahetsomdinmamma.wordpress.com/”

I sak har personen helt rätt. Och fler människor borde läsa den här bloggen för att den är helt briljant och att jag äger.

Men när det där händer känner jag att nu kommer folk tro att jag sitter på Sveriges största bloggar och länkar till mig själv. Jag får känslan av att jag måste försvara mig, förklara att jag inte håller på sådär. En regelrätt dementi.

Och det är därför jag skriver det här.

I åttan gick jag och kollade på fotboll. Grabbarna i klassen skulle spela kval till pojkallsvenskan och jag bestämde mig för att gå dit och stötta dem. I 90 minuter (eller hur länge en pojkmatch nu varar) skrek jag ”tryck dem!”. När min polare Tobias blev inbytt, bestämde jag mig för att rikta all min fokus på honom. Så fort han var inblandad i minsta lilla händelse skrek jag ”Bra Tobbe!”, såklart följt av ”tryck honom då!”. Redan dagen efter insåg jag exakt hur mycket jag hade skämt ut mig.

Det kanske inte ser så hemskt ut i tryck — eller så är det helt tvärtom — men jag blev seriöst illamående när jag tänkte på ovanstående episod i flera år framöver. Det var bara häromåret jag blev helt kurerad och kunde tänka tillbaka på händelsen utan att få akut dödslängtan. Med åren har man fått lite distans och lärt sig att inte skämmas så jävla mycket över allt.

Så igår läste jag en gammal text som jag skrivit. Jag minns den ganska tydligt då det var det första jag någonsin fått publicerat i Tidningen Ångermanland. Jag gick i ettan då smörjan författades och det hela är egentligen bara en orgie i alltings jävlighet. Egentligen är den ganska dum och ologisk och löst baserad på artiklar från Aftonbladet. Ett riktigt klavertramp med andra ord.

Och där satt jag i soffan med det lilla tidningsurklippet i handen. Det sämsta jag någonsin skrivit. Någonsin. Redan vid rubriken ”Tack världen för allt du givit oss” börjar ångesten kicka in och jag hamnar i fosterställning.

Av någon underlig anledning fotade vi väldigt dåligt under våra sex månader i oljans land. Några bilder blev det dock, och tillsammans med mina kommentarer tänker jag dra hela resan i en djävulska recap.

När vi skulle resa till Norge hittade vi en resa från Sundsvall till Oslo för 90 kr per person. Sjukt billigt tyckte vi och hakade på. Totalt rörde det sig om tre olika tåg som vi skulle åka med, det här var det tredje och sista i Karlstad.

Vi bad Jimmy fota mig och Ida. Tyvärr hade både jag och Ida varsin plan med bilden, och dessa två planer stämde verkligen inte överrens. Jag ville se casual och cool ut, medan ida skulle se kärvänlig och charmig ut. Kombinationen blev värre än väntat och bilden användes inte till något julkort.

save

En polare till mig bodde redan i Norge och planen var att vi skulle bo hos honom tills han flyttade hem till Sverige, då skulle vi få ta över lägenheten. Tyvärr möttes vi av denna syn (det var värre i själva lägenheten) och bestämde oss för att frångå planen.

Istället hittade vi en ny lägenhet som var 500 kr billigare, låg mitt i stan, hade två våningar och var oh so sweet. Det var hundra kvadratmeter njutning och inget sopberg i trappuppgången. Dessvärre luktade toaletten fekalie dagen vi flyttade in, men vi åtgärdade problemet ganska omgående.

Efter två dagars ointensivt letande fick vi jobb som telefonförsäljare på Telenor. Ida och Jimmy var sjukt skeptiska till jobbet, men lönen var bortom denna värld så vi tog chansen. Vi satt längst upp i den högra av de tre gråa byggnaderna.

Så här såg det ut varje morgon innan vi gick till jobbet. Vilket ibland gjorde att vi kanske kom någon minut försent.

Efter ett par månaders telefonförsäljande tappade Ida suget och lämnade Telenor. Eftersom vår chef diggade mig hjälpte hon såklart till med att hitta ett nytt jobb. Och vad var inte mer passande än att stå i en klädaffär? Ibland kom det in en utvecklingsstörd kille in på JC och kramade om all personal. Det hände i alla fall inte på Telenor.

Det här är Basse, eller Sebastian som han heter, han var också svensk och jobbade på Telenor. En gång när han gick in på stadens strippklubb träffade han en svensk tjej i baren. Dagen efter åkte de hem till Sverige tillsammans. And thats a true story!

Ännu en före detta arbetskamrat till mig. Lloyd kom ursprungligen från Fillipinerna och brukade berätta helvilda historier om "sitt kvarter" där åtta personer dog varje vecka. Bilden är tagen på en fest där han skamlöst raggade på Ida framför mina ögon. Han tyckte dock att jag hade en snygg klädstil, så jag fortsatte gilla honom.

Marius är en frispråkig homosexuell snubbe. Han brukade prata Schlager med Ida och tyckte det var höjden av dumhet att Carola inte vann med låten Evighet i Eurovision Song Contest. Jimmy gillade inte när Marius pratade bögsex på kyrkogårdar under lunchen.

Till vänster är Stine och till höger är Gitte. Jag hoppades på att denna episod skulle urarta i lite hett lesbiskt hångel.

Marius bestämde sig för att uppfylla min önskan. Även om det nu varken var hett eller lesbiskt.

Ole berättade alltid om sina drömmar som ständigt handlade om blonda finskor och mat. Ibland brukade han fråga chefen om han fick gå och skita. Vilket oftast var i sin ordning.

När vi for till Danmark hittade vi en affär som sålde bögar, vilket jag och Ida tyckte var sjukt roligt. Mina arbetskamrater som var med på resan fattade inte humorn, men å andra sidan var de inte så klipska!

Jag tyckte det var minst lika roligt att Café Jasmine serverade bacon med äg! Ingen höll med mig.

Bögaffärsskämtet blev dock aldrig gammalt!

Den här fontänten fotade vi enbart för att ha något att visa när vi kom hem. Det syns inte på bilden, men fontänen är cirka 1.5 mm djup, och ungarna i Norge tyckte det var asroligt att "bada" i den.

På hemsidan står det att de bjuder på uppdateringen inom ett år, därefter halva priset. Mitt första ärende i Tranås var i slutet av november 2008, för cirka två månader sedan alltså. Det innebär ju att jag faktiskt fortfarande har rätt till gratis uppdatering. Vilket jag tyckte var fina fisken. Annars hade jag inte tagit mig tiden att göra nämnda uppdatering.

Så idag fick jag ett mail av dem med följande meddelande: stoppa in 549 kr på kontonummer xxx.

549 kr för något som skulle vara gratis!? Kan det vara frakten? Inte en chans i världen. De satans asen vill ta betalt för något de lovat vara gratis. Svinigt, minst sagt.

Bestämmer mig för att ställa till ett jävla liv. Skriva långa mail där jag ljuger om att pappa minsann är jurist. Hota med konsumentverket, PLUS och stämningar. Inte fan ska jag betala en spänn.

Inser dock att de sitter med mitt xbox i ett ganska spännande läge. Dels därför att de har själva lådan rent fysiskt. Inte tusan kommer de att skicka mitt xbox till mig om jag inleder en tvist med dem. Sen råkade jag av misstag lämna kvar ett bränt spel i CD-läsaren. Som jag, om de nu skulle få för sig att ta upp ämnet, inte riktigt skulle kunna förklara hur det hamnat där. Något original av spelet äger jag inte heller.

Så istället för att förklara att jag skickade mitt xbox under förutsättningen att hela proceduren skulle vara gratis, och att jag verkligen inte tänker betala en endaste krona, för jag över pengarna.

En gång mes, alltid mes.

Lat som jag är orkar jag inte gå igenom trubblet med att skräddarsyresor efter billighetsprincipen. Paketresor über alles, och även om Fritidsresor kanske inte är billigast, är det femjävligast på reklam — och det räcker långt för mig.

Första bästa resa till Thailand kostar strax över 7000 per person.  Sen är det åtminstone fem dagar utebliven inkomst från jobbet, med min garantilön är det i runda slängar 4000 (skulle jag dessutom börja sälja ökar den siffran…). Spontana utflykter, goda middagar, massa kläder av skiftande kvalitet och smycket från skumma försäljare, kanske en 1000-lapp. Tågresa tur- och retur mellan Sundsvall och Stockholm, ptja, 700 spänn om jag kommer billigt undan. Det dubbla om jag bokar sent. Summa summarum skulle en sådan resa kosta mig kring 13 000.

Å andra sidan finns det ju billigare alternativ. Jag kan ju till exempel förskansa mig sol och — lite — värme på hemmaplan. Typ om jag köper en Sunrise System 320. En gryningssimulator och kombinerad ljusterapilampa. 1500 kr + frakt. Lysdioder som smäller på 10 000 lux rakt i plytet när jag vaknar. Simulerar en gryning så att sömnhormonet melatonin minskar. Och hjälper visst mot vinterdepression.

13 000 eller 1500?

Det blir nog thailand på rummet. I 10 000 lux! Vad det nu är.